Första landstigningen börjar tidigt. Väckning kl 04.00, på stranden på Carcass Island strax efter 04.30, precis när solen går upp. Under dagen två ytterligare landstigningar; Saunders Island och Westpoint Island. Jag är ingen fågelskådare men ser att kryssjägarna är lyckliga. På Falklandsöarna finns några endemiska arter, de finns bara här. Till skillnad mot övriga platser i Antarktis är Falklandsöarna "lättillgängliga" (allt är relativt). Låga, gräsbevuxna, mycket sandstränder. Längre söderut blir det mer svårtillgängligt och högre berg.

Stanley grundades 1843 och är huvudort, ca 2400 invånare. Mycket brittiskt, inklusive vänstertrafik. Här fick jag min första passtämpel på många år. Falklandsöarna, inklusive Sydgeorgien, definieras som "självstyrande utomeuropeiskt territorium" inom Storbritannien.

Falklandskriget under 1982 är fortfarande ett öppet sår i Argentina. Landet erkänner inte Storbritanniens anspråk och jag såg flera minnesmonument i Argentina. Vi blev också rekommenderade att tala om "Malvinas", som är ögruppens argentinska namn, om våra resmål kom upp till diskussion i Argentina.

Det havsområde som avgränsas av Sydamerika, Falklandsöarna, Sydgeorgien, Sydshetlandsöarna och Antarktiska fastlandet kallas Scotia Sea. Det är mycket stort och på tre veckor blir det åtta sjödagar. Det blir en del bilder på havet och de fåglar som ständigt följer oss. När vädret tillåter, några enstaka tillfällen hade vi storm.

Grytviken är en f d valfångsstation på Sydgeorgien. Verksamheten pågick fram till 1960-talet och drevs av norska företag, idag är platsen ett industriminne. Här finns bl a Shackeltons grav, ett museum, postkontor och souvenirbutik. Ett intensivt snöväder drog fram när vi besökte Grytviken.

Inom gångavstånd ligger King Edward Point som är "huvudort" på Sydgeorgien. Den fungerar dels som en markering av brittisk närvaro, men också som forskningsstation. Sommartid bor ungefär 40 personer på ön, vintertid 4-5.

Ingen vet hur många kungspingviner som finns på Sydgeorgien. Men de är många, otroligt många. Vi besökte Salisbury Plain och St. Andrews Bay, som har de största kolonierna. En bedömning uppskattar att det finns 150 000 par plus ungar i St. Andrews Bay vilket skulle innebära åtminstone över 400 000 individer. Med tanke på ljudnivån och lukten är det inte orimligt.

Kungspingvinens parningscykel är omständlig. De lägger ett ägg i början på sommaren (oktober/november) som ruvas på fötterna i nästan 2 månader omväxlande av hanen och honan. Den ena parten får simma i havet för att äta upp sig. När ungen kläckts matas den kontinuerligt av båda under ett år. Så länge ungen har det bruna dunet kan den inte simma eftersom det inte är vattentätt. Efter ett år ruggar ungen och får sina färger och kan därmed fånga sin föda själv. Efter 3-4 år är den könsmogen.

Sydgeorgien ligger precis söder om den antarktiska konvektionszonen, vilket innebär att temperaturen sjunker påtagligt jämfört med Falklandsöarna. Och avståndet dit är stort, två sjödagar från Stanley innan vi kan göra den första landstigningen. Det är också en dramatisk skillnad i natur. Höga berg, det högsta 2933 meter, och tydliga spår efter dramatiska geologiska förändringar under årmiljoner. De äldsta delarna vid Drygalski Fjord som bildades för 200 miljoner år sedan.

En av de vackraste platser jag besökt. En perfekt dag med sol, vindstilla och en zodiac kryssning under några timmar fjorden. Fjorden är gränsen mellan två geologier. Den södra sidan är en rest från Gondwana, en kontinent som fanns för 200 miljoner år sedan. Den norra sidan är sedimentär oceanbotten och med spår från vulkaniska aktiviteter för 150 miljoner år sedan. Bergen runt fjorden är höga, det högsta 2200 meter.

Den vita pälssälen är inte albino, det är resultat av en naturlig genetisk variation. Den är inte vanlig, men vi såg några på olika platser. Sydgeorgien.

Deception Island är en aktiv vulkan, den hade flera utbrott senast under 1960-talet. Vulkankäglan har rasat ihop till en kaldera som vattenfyllts från havet och är segelbar genom en smal ränna på södra sidan. Vi ankrar i Whalers Bay där det finns en övergiven valfångsstation som var i bruk 1911 - 1931. Den övergavs men återstartade som forskningsstation av britterna 1944. Övergavs definitivt i slutet på 1960-talet efter flera vulkanutbrott. Ön täcks av vulkanaska som gör att bilderna ibland ser ut som svartvita foton.
Vid lågvatten ångar stranden från vulkanvärmen. Jag stack ned handen och en fingerlängd ned är det mycket varmt. Men inte tillräckligt för att värma havet som är strax över 0°. Vilket inte avskräckte några från bad.

Vid inseglingen till ön möttes vi av en hoppande knölval. Mäktigt.

Storbritannien, Argentina och Chile gör alla anspråk på dessa öar, men Antarktisfördraget slår fast att öarna tillhör ingen nation. Vi är nu så långt söderut som vi kommer och gör en landstigning på antarktiska fastlandet vid Portal Point som ligger på 63° syd (ungefär Sollefteå motsvarande nordlig). Vi är fortfarande norr om södra Polcirkeln men natten är ljus. Här är det 6000 km kvar till sydpolen.