Under åtskilliga år är vi återkommande gäster på Österlen. Mestadels på sommaren, men någon gång en vintervecka, mitt på slätten. Äppelfestivalen i Kivik i början på hösten är också en anledning att sätta sig i bilen fyra timmar. Det är något med landskapet och stämningen som lockar. På plats slappnar man av, det är en känsla av frid. Det öppna landskapet med milsvida synfält, en känsla av att hela världen ligger framför dig. Det är nog ingen slump att denna del av Skåne under medeltiden var den viktigaste delen i det danska riket.

Ändå sedan inlandsisen drog sig tillbaka har naturen och människan satt sina spår i landskapet. Hällristningar, stensättningar, byggnader, konstverk. Ett ständigt pågående skeende.

Det är inte bara övergivna växthus som jag hittat på Österlen. Maskinstationen Daniel Andersson i Smedstorp, en festplats i Andrarum och en besynnerlig betongkonstruktion i Gärsnäs är några andra lämningar som väcker tankar och fantasin.

Efter mer än 20 års somrar på Österlen, och åtskilliga mil på cykel, är ett under senare år mer påtagligt intryck det ökande antalet övergivna bondgårdar. Svenskt jordbruk behöver, för att kunna behålla lönsamheten, större arealer per jordbruk. När någon äldre brukare faller bort går den brukbara jorden vidare. Men gården vill ingen ha, inte ens sommarboende eller drejande hipsters från Stockholm. Den här ligger nära Vallby.

Det finns en anledning till att nästan varje mindre ort på Österlen har en utomhusbassäng. Havet blir sällan varmare än 15°, om det händer står det i tidningen. Strömmar och Bornholmsdjupet trycker upp kallt bottenvatten till kusten. Men stränderna är fantastiska, särskilt på södra sidan. Milslånga sandstränder.

Simrishamn är en av de större fiskehamnarna i landet, men fiskarna, som i huvudsak fiskar i Östersjön, kämpar mot regleringar, miljöeffekter och oreglerat rovfiske från andra länder. Det kustnära fisket efter ål minskar eftersom inga nya licenser beviljas. De ålfiskare som är kvar är inte glada, men de fortsätter så länge de kan.